2008-09-30

Den hemlighetsfulla resan

TeaternJag ligger lite efter. Skrev redan i förra veckan om att en teater varit och hälsat på oss på Parkbiblioteket. Teatern kom från Musik i Västernorrland, och heter Den hemlighetsfulla resan. Det var en spännande och lite läskig berättelse om en förtrollad skog där alla små (och osynliga) djur hade varit tvungna att hålla sig undan för den elaka häxan Gnälla. Men med alla barnens hjälp lyckades huvudpersonerna krympa häxan, och alla djuren kunde komma fram och fortsätta leva som de gjorde tidigare.

Lite läskig var berättelsen allt, och båda föreställningarna var det ett par tre småkillar som inte ville vara kvar där inne. Däremot var det inga tjejer som gav upp och ville ut, utan bara killarna...

TeaternHäxan Gnälla tittar ut genom hålet i trädet

Trädet och scenenEfter föreställningen fick de som ville komma fram och titta bakom dekoren och kolla på häxan Gnälla. Man kan ju aldrig vara riktigt säker på att hon verkligen blev så liten att hon inte kunde göra någon mer något illa... Det är något som är så härligt med barn. Vid en teater i våras hade vi en typ av dockteater på besök, där det bland annat var ett spöke med. Efter föreställningen fick dagisfröknarna ta kort på barnen tillsammans med en av personerna som var med, och den andre satt med spökdockan trädd över handen på sidan av. En del barn bara vägrade sitta nära spökdockan (som såg ut ungefär som Laban) och andra var fullständigt livrädda innan de tordes peta till på dockan och se att den inte gjorde dem något illa.

Besöket hos oss var teaterns premiärföreställning, och därför hade vi även Allehanda där på besök. Reportaget de skrev finns här. Där finns även lite bättre bilder från teatern, fotograf Markus Sandin har uppenbarligen en lite bättre kamera än mig. Eller är han helt enkelt bättre på att ställa in ljus och slutartider och sådant? Hmm... Fast en bild var jag bara tvungen att sno från Allehanda! Den här var på hela förstasidan på Allehandas B-del i fredags! Visst ser det ut att vara spännande...

Bild från Allehanda.se


2008-09-25

Snart färdigskördat i Stugan

Helgens skörd, de sista snackpaprikorna och gurkorna...Det håller på att närma sig slutet i växthuset. Om inte annat så märks det på att antalet plantor blir allt färre och färre. I helgen som var tog jag de sista gurkorna och snackpaprikorna, så nu är det en stackars tomat som kämpar med sina sista frukter (de var alldeles gröna i helgen), och så är det två vanliga paprikaplantor kvar, liksom de två chiliplantorna. De verkar däremot aldrig vilja ge upp! De senaste helgerna har jag varje gång tagit ca 40 frukter från dem, och det bara fortsätter hela tiden. Måste nog börja leta nya tillvaratagningsmetoder när det gäller chili, för torkad chili, det har vi så vi klarar oss en livstid... Men vackra är de, liksom hiskeligt starka! Fast efter hostandet och nysandet som var för någon vecka sedan har jag lärt mig att ha engångshandskar och att hålla till under rinnande vatten...

Chili 'Hot Lemon'

Tomaterna ser inte så illa ut de heller... (Japp, jag är stolt som tusan över min första växthussommar!)

Egna tomater...

Det finns en sak till som gör att det märks att det börjar gå mot höst: på mornarna var det en hiskelig dimma i helgen. På söndags morgon såg jag inte till korsningen, knappt 100 m bort. Och när dimman sedan lättade var luften så klar, så klar, som den bara är en soligt vacker höstdag. Hösten är verkligen ingen dum årstid!

Solen kör de sista dimstrimmorna på flykten



Det var helgen i Stugan, det. Återkommer lite senare med bilder från idag, det har varit en tokrolig, men lite lång dag på jobbet. Ca 140 barn på två teaterföreställningar och en biblioteksintroduktion med bokprat. Introduktionen var tillsammamns med EN1, Energiprogrammets elever. De var 11 killar och 1 tjej i en av de roligaste klasser jag någonsin träffat! Men sen var jag slut, så jag gick hem vid tvåtiden idag...


2008-09-24

Keiko Murakami

Har inte hunnit tidigare, men här kommer en liten glimt av vad som kan hända på Parkskolan en helt vanlig fredag.

Helene (lärare), Hjördis (översättare), Keiko och jag.Sistlidna fredag fick vi nämligen besök av en liten, men stark, kvinna vid namn Keiko Murakami. 1945 var hon åtta år och bodde med sin mamma, pappa och två syskon i Hiroshima. I två pass berättade hon om den sjätte augusti, om sina upplevelser och minnen, och om hur livet var efter atombomben. Gatan där hennes föräldrahem fanns låg knappt två kilometer från bombens epicentrum, och de flesta inom den radien dog ganska omgående. Keiko hade den turen att just denna dag inte vara i skolan, som utplånades fullständigt, och dessutom fanns det ett skyddsrum under huset där hon och hennes familj kunde söka skydd när de hörde flygplanen komma.

Hon berättade även om livet efter bomben, om "atomsjukan" som även hon drabbades av, med feber, slemhosta och utslag. Vi fick också höra om hur svårt det var efteråt, att boende i Hiroshima och Nagasaki diskriminerades just på grund av sin härkomst. Det var ingen som ville ha med dem att göra, eftersom man trodde att atomsjukan var smittsam. Alla som kommit dit efter bomben för att hjälpa till drabbades ju precis lika hårt av atomsjukan, så man drog naturligtvis slutsatsen att det var smittsamt. Inte heller från omvärlden fick man så mycket hjälp, eftersom Japan stod på Tysklands sida i andra världskriget, och även på hemmaplan i Asien hade man krigat under de senaste 15 åren.

Keiko talade också en del om kärnkraft och om atomvapen, om kallduschen som kom när amerikanarna provsprängde ännu en atombomb vid Bikiniöarna, och hennes önskan är förståss att allt som har med atomvapen och kärnkraft ska upphöra. Mer om det arbete Keiko och andra gör för att sprida vetskapen om hur det egentligen var i Hiroshima hittar du på webbsidan Hiroshima Speaks Out.

Keiko och HjördisEfter sin berättelse, som var på japanska - Hjördis, den andra kvinnan som var med, har bott i Japan i 30 år och tolkade allt eftersom - berättade hon historien om Sadako, en japansk flicka som drabbades av atomsjukan. För att bli frisk vek hon 1000 papperstranor, för det är så man ska göra om man är sjuk. Sedan bestämde hon sig för att göra 1000 till, bara för att vara säker, men hon hann aldrig klart, utan dog innan. I Hiroshima finns ett fredsmonument, och vid det monumentet brukar man hänga långa girlanger med papperstranor. Keiko hade redan vikit flera tranor, och alla som lyssnade fick varsin. Hon visade oss även hur man gör, och den tranan gick sedan runt i klassrummet. Sist hamnade den hos mig, och jag fick faktiskt ta med mig den efteråt.

Visst är den vacker?

Tranan



I går hände däremot en väldigt tråkig sak. Jag såg på förmiddagen att Allehanda.se skrev om en trafikolycka vid ett övergångsställe inne i stan, och idag fick jag veta att det var en kollega på Arkenbiblioteket som blivit påkörd. Hon hade visst inga allvarliga skador, och skulle få komma hem idag, men otäckt är det ändå. Det är 30 km/h och fartgupp där det hände, men det hade tydligen gått alldeles för fort. Se er om när ni går över vägen!

Och kom ihåg att ta på reflexer, helst reflexvästar, när ni är ute på kvällarna. Det är mörkt ute nu...


2008-09-23

Läsglädje!

Måste bara skriva av mig lite innan jag tar min promenad hem från jobbet! För ett par veckor sedan var åk 3 från Sörlidenskolan på besök hos mig, fick en liten biblioteksintroduktion och egna lånekort. För vissa i klassen var det som ett vanligt biblioteksbesök, och för vissa var det hur stort som helst. En av tjejerna i gruppen hörde till den senare kategorin. Under det år jag har haft den här gruppen på sagostunder, har hon sällan gillat att vara i biblioteket, hon vill inte låna med sig en bok tillbaka till skolan, det har kort sagt varit skittrist för henne i biblioteket. Grunden ligger i att hon inte är så jättehaj på det här med läsning än, men i sommar måste något ha hänt.

När hon fick sitt lånekort ar hon gladast av alla, jag fick mig en kram och "tusen, tusen, tack!!", och så lånade hon en av böckerna i Väderälvornas serie. Och det är inte illa för en tjej som inte ens fixade en av Jensens Börja Läsa-böcker i våras! Och idag kom hon och en annan av tjejerna i klassen in när de var på väg hem från skolan. De skulle titta om det fanns något bra att låna, och i så fall skulle de cykla hem och hämta lånekorten. Så var det bestämt. Helt plötsligt fick hon syn på ett par böcker ur Glitterälvorna (mycket älvor, spännande böcker och vackra, vackra framsidor...) och blev överlycklig. Nu var det bara hem och hämta kortet! Hur länge hade biblioteket öppet?

När jag svarade att det går bra att låna ändå, utan kort, visste glädjen inga gränser!! Hon lånade bok ett och två i serien, kompisen lånade ett par böcker och så pratade vi lite runt hur man gör på biblioteket. Tjejerna var snabba på att själva komma med förslaget att när de läst ut boken de lånade när de var här med skolan, skulle de komma tillbaka med den direkt. Och se om det fanns något annat att låna då... Sedan var de ute genom dörren.
 
När jag tittade ut genom fönstret satt dock båda tjejerna på muren vid ingången till skolan, helt inne i var sin bok, och verkade inte ha en tanke på att cykla hem... Då klappade bibliotekariehjärtat lite extra!! ;-)


2008-09-16

"Mörkrädd" av Andreas Roman

MörkräddDavid, en helt vanlig kille som bor i Stockholm, har i större delen av sitt liv varit mörkrädd. När han var 9 år blev han jagad genom skogen av ett gäng killar, och sedan dess är han maniskt mörkrädd. Han vet att något finns där, något som väntar på skuggorna och mörkret för att kunna ta form och komma åt honom. Men nu har David bestämt sig. Nu ska det bort. På inrådan av sin psykolog reser David norrut, till ett litet, litet samhälle där han hyr en stuga mitt i mörkaste skogen. Där finns ingen täckning för mobilen och inga hus i närheten som kan ge ett lugnande ljus, utan det är bara David, hans katt Trassel och skogen. Ja, och så mörkret förstås.

Andreas Roman har jag läst om lite nu och då, och någon gång har han blivit omnämnd som "Sveriges Stephen King". Alltså bara måste jag ju läsa något av honom, och "Mörkrädd" är den senaste romanen. Jag lånade hem den som ljudbok, la över den till mp3-spelaren och sedan har jag lyssnat. Boken är inte lång, sammanlagt fem skivor, men det har tagit tid. Det blir lite fel att försöka lyssna på kvällen, det är lite svårt att slappna av, och samtidigt har boken inte fångat mig tillräckligt mycket för att jag ska vilja lyssna på dagen. En bra skräckis, men ingen fängslande story, alltså. Men nu är den klar. Blev klar i helgen, men jag vet inte om jag riktigt gillar den. Skrämmande, javisst, men inte så att jag får mardrömmar. Någon King är han definitivt inte, det är inte rättvist att jämföra dem. Och inte kommer jag att minnas boken med en rysning eller skräckblandad förtjusning senare heller. Lite ... slätstruken, om man nu får säga så om en skräckis.

Däremot. Som bonus till ljudboken fanns en extra skiva där Andreas Roman själv berättar om en liknande upplevelse han haft i det verkliga livet. Och den bet. Den korta, korta berättelsen (spåret var inte mer än 10 minuter) kommer jag att bära med mig länge. Det var bokens behållning. Och en sak är säker, inga katter i mitt hus...


2008-09-14

Svampodling

Svampodling är det senaste på Komnäsudden. I alla fall kan man tro det om man tittar runt på tomterna och funderar över vad som växer där. Och vår gräsmatta är inget undantag. Svamp i massor, och det mesta verkar vara flugsvamp och röksvamp. En och annan Karl Johan tror jag står där också, men jag har inte tänkt testa.

FlugsvamparAndra svamparBlandade svampar

Men det är inte bara svampar. Även annars går det i höstens tecken. Blommorna ryker en efter en, i myshörnan är det nu alldeles tomt. Svingade de sista blommorna där i helgen, och nu har även Kossan flyttat in. Och hon verkar trivas i boa också. Kastar det mesta av blommorna och krukjorden i "Bersån". Det är en naturlig dunge som finns på tomten, där vi någon gång har tänkt ställa en utemöbel, i alla fall en soffa eller hammockliknande sak som P kan vila i på dagarna. Där inne är det alltid svalt, men marken bestod för några år sedan bara av rötter. För att råda bot på det har jag kastat all krukjord där under åren, och nu börjar det vara riktigt slätt där inne. Tror faktiskt att jag kommer att kunna stampa till det med Kajs (grannens) hemmagjorda handvält till sommaren. Sedan är det bara att köra igång. Hoppas jag.

Nu är det tomt i myshörnanHär ska det bli en berså, är det tänktKossan trivs även inne

I växthuset är det i alla fall fortfarande liv. En tomatplanta kvar, det är några ganska stora tomater kvar på den, men de ska får mogna på sig mera. Tre paprikaplantor som också ska få minst en vecka till, två gurkor som får hänga med till nästa helg och så chiliplantorna, som aldrig verkar vilja ge upp! Jag plockar chili för brinnande (fniss, fniss) livet, och de är riktigt goda. Hot Lemon heter de, och de har en ganska tydligt citronsmak. De är hyfast starka, jag stod i helgen och delade dem för att torka dem i ugnen, och innan jag hade delat och tagit ur fruktköttet på ca tio frukter trodde jag att jag skulle bli galen! Jag nös, hostade och tårarna rann! Men de är som sagt goda.

Lite liv i växthusetSista tomaternaPaprika på gOch de absolut sista gurkorna

Det har ju blivit en del plats över i huset, så en av metallhyllorna har åkt in igen, och så är det bara att börja stapla tomkrukor och annat i väntan på nästa vår... I lådorna ser däremot inte så muntert ut. Rotsakslådan är i stort sett tom, det är ett par stånd potatis kvar (jag har slagit blasten för ett tag sedan), och jordgubbslandet är städat. Den övre lådan blommar i alla fall fortfarande fint, och färgen på krassen går verkligen inte av för hackor!

OdlingslådornaSolrosor, krasse och ringblommorKrasse - en fantastisk färgklick!

Har varit i boa en sväng också. Redan förra helgen hjälpte svärfar mig med att sätta upp sparringskenor i boa-delen, och sedan kapade jag till brädbitar som får fungera som hyllor så länge. I helgen har jag så städat och farit med en del skräp, och visst är det en viss skillnad?

Före:

Så här...... såg det ut...... i Boa

Och efter:

Och nu...... ser det ut...... så här!

Nästa sommar blir det sparringskenor på väggen i själva gäststugedelen också. Ju mer hyllor, desto bättre, tycker jag!


2008-09-09

Jobb-bloggning

Jaha, nu är jag där. Bloggar på arbetstid. Fast det känns som om jag gjort mig förtjänt av det. En mellanstadieklass i morse, tre gymnasieklasser med tillhörande bokprat och snart APT - känns som om hjärnan behöver ett break från tänkandet. Vi kan se det som kompensation för igår när en klass kom och lånade läroböcker under min lunch. Det var ingen av eleverna som sa något, men jag såg att ett par tjejer tittade lite på min matlåda med fisk och potatis när jag satt och knappade siffror för glatta livet!

Vill egentligen bara visa Jenny (som är ordinarie på min tjänst) hur det ser ut i biblioteket nu när vi också har börjat lite med läromedelsutlåning till eleverna. Vi gnager så sakteliga av hyllorna bakom halvtidskollegan, och än har hon inte protesterat. Fast vi brukar flytta böckerna som skymmer hennes dator när hon ska jobba...

Böcker fulla väggarnaOch på skrivborden...

Mina bokpratarvagnarMånga bokprat blir det just nu. Har även haft ett par på engelska böcker (fast jag pratade på svenska!), och så kommer ett par 9:or från Alneskolan i morgon och på torsdag. De har en bit hit, ungefär en halvmil tror jag att det är, och de får vackert promenera, eftersom skolan inte har råd med bussbiljetter. Så himla kul att de vill komma ändå!! Jag har lagt beslag på två vagnar, och brukar använda en tredje när det är dags för själva pratandet. Och inga klagomål från kollegorna, utan vagnarna räcker till åt oss...


2008-09-08

Gissa grejen!

Den här har jag använt i helgen! Vet du vad det är?

Gissa grejen!

Jag hade aldrig sett något liknande tidigare! Satt på en fikarast och bläddrade i en mattidning, såg ett recept på äppelmos och kom på att det vore väl kul att göra?! Frågade kollegan om hon brukar göra äppelmos, och hon svarade glatt:
- Ja! Jag har till och med en sån där drunn-drunn-drunn! och visade en rörelse med högerarmen.
- Har du? frågade jag. Kan inte jag få låna den? (Jag hade ingen aning om vad hon menade, men det verkade ju ha med äppelmos att göra. Eller hörde hon fel?)
- Visst, svarde hon. Och så var det med det.

På fredagen dök hon upp med en påse i handen, och i den låg den där! En passervagga, tror jag det heter. Fick vackert svänga förbi Kvantum och se om de hade några goda äpplen, och köpte mig ett par kilo 'Discovery'. Fick lite konstiga blickar när jag gick runt och snusade på de olika äppelsorterna... Men på lördag kväll blev det äppelmos, för första gången i mitt liv. Och rackarns! Det var ju busenkelt med den där vaggan! Man verkligen bara drunn-drunn-drunnade och så var det klart! Tokbra! Och moset blev så fint, lite svagt ljust rosa. Och gott!

Gjorde faktiskt tomatmarmelad i Stugan i helgen också, men dessvärre hade jag ju glömt att ladda batterierna till kameran (INTE första gången), och det är inte mycket lönt att fota plastburkar i frysen... Men även marmeladen blev god! Så god att Micke, Ps kompis, idag hade lämnat en liten lapp med en försynt fråga om inte han kunde få receptet på köksbordet...


2008-09-03

Om jag kunde drömma...

Om jag kunde drömma...skulle alla läsupplevelser vara av samma kaliber som den jag hade när jag läste Stephenie Meyers första bok om vampyren Edward Cullen och Bella Swan. Boken heter just "Om jag kunde drömma" och handlar i första hand om Bella, som flyttar till en ny stad och i skolan där träffar på den hemlighetsfulle och otroligt vackre Edward Cullen. Hon blir störtförälskad, men allt Edward gör i början är att se på henne med raseri och motvilja, och hon förstår inte vad hon kan ha gjort honom.

Efter ett tag kommer Bella underfund med att Edward är en vampyr, och att de känslor han har för henne inte alls är motvilja - tvärtom! Han får hela tiden kämpa mot sin vilja och instikt att sätta tänderna i Bellas hals, och ingen annan människa har berört honom på samma sätt tidigare...

"Om jag kunde drömma" är en fantastisk berättelse som innehåller kärlek, ungdomlig lycka och (en av mina favoritingredienser) vampyrer. Men. Som vanligt tycker inte alla samma runt om i världen. Lena Kjersén-Edman gillar den t.ex. inte, och hon förklarar i DN varför. Jag kan delvis förstå hennes synpunkter, jag kan även bitvis hålla med. Men det hjälper inte. Jag blir lite sårad i hjärteroten när en människa jag vars kunskaper och handlande jag har så stor respekt för tycker så tvärtemot mig. Jag tycker verkligen att "Om jag kunde drömma" är en av de bästa ungdomsböcker jag läst, och jag ser med njutning fram emot 12 september, när den tredje delen i serien, "Ljudet av ditt hjärta", kommer ut på svenska. Vi har redan en reservationskö på den...



Så lite annat smått och gott från kusten:

En jägare en bit inåt landet sköt häromdagen en lite udda älg - den var tvekönad! Enligt SVA brukar det komma in rapporter om detta med ca 2 års mellanrum. Jaktlaget har dock bestämt sig för att ta upp älgen som tjur i registreringen. "Den har ju trots allt tagar", säger skytten till Allehanda.

Något annat, som absolut inte är lika muntert, är att polisen fortfarande inte har några som helst spår efter den som körde ihjäl en man i Björnatrakten för snart tre veckor sedan. Mannen hittades på vägen vid tvåtiden på natten, men avled innan ambulansen hann fram. Och trots att alltså snart tre veckor har gått, finns det inga spår överhuvudtaget. Mannen ifråga var en 47-åring, som faktiskt skulle börja jobba har på Parkskolan som ellärare. Nu har polisen bett Efterlyst om hjälp. Men visst borde man väl känna någon sorts samvetskval efter att ha kört ihjäl en människa? Hur orkar man bara gå och hålla tyst om något sådant?!



Och nej, jag bloggar inte på arbetstid, det gör jag på lunchen!


Om mig

Min profilbild

RSS 2.0