2010-03-29

Biblioteket som mötesplats

Läste precis på BIS-bloggen att biblioteket i Jönköping tyvärr är tvingade att stänga en tid pga av skadegörelse. Annsofi Lindberg, som skrivit inlägget, konstaterar att det är i alla fall enklare för biblioteket att nå dessa "stökiga besökare" eftersom de faktiskt kommer till biblioteket. Det är ju onekligen svårare att nå de som inte alls kommer dit.

Precis så tänker jag och kollegan också!

Vi har en ganska liberal syn på vad som är OK att göra i biblioteket, framförallt den där timmen kring lunch. Vi har tre kortlekar som ständigt är i rörelse, det är ingen som kräver absolut tystnad, och det är OK att spela musik - om man visar hänsyn och stänger av så fort någon ber om det. Och det fungerar. Ja, i alla fall för det mesta... :)

Det finns mängder med för- och nackdelar med det här. Till nackdelarna hör att det onekligen blir lite stök och stoj emellanåt, och de elever som vill plugga i lugn och ro kan uppleva att de hamnar på undantag. Särskillt om vi i personalen har mycket annat att göra och inte är lätttillgängliga. Dessutom kan saker och ting krossas och gå sönder. Än har det dock inte hänt. :)

Till fördelarna hör att det är lätt för eleverna att komma till biblioteket, eftersom där finns något att göra och där finns andra att prata med. Och när eleverna väl har hittat hit är det enkelt att komma tillbaka. Och helt plötsligt är det någon som får syn på en bok eller tidning, börjar bläddra och kanske läser högt för de andra. Det har, till skillnad mot det eventuella krossandet av möblemanget, hänt.

Och mitt absoluta favoritexempel är det där "flur-gänget" som gick industriettan ifjol. De kom, i stort sett varje dag, till biblioteket för att låna en kortlek och surra bort en långrast. De var högljudda ibland, de hade skorna på bordet ibland, men de kom alltså nästan varje dag. Trots att vi var på dem, vänligt men bestämt, om det var något som de gjorde fel. Och så en dag i höstas händer det. Samma gäng kommer in genom dörren, men struntar i kortleken. Istället traskar de iväg till sitt vanliga bord och sätter sig ner. När jag går förbi en stund senare inser jag att alla tre sitter djupt försjunkna i sina NK-böcker och lågmält diskuterar ett grupparbete.

Och jag kan lova att de aldrig skulle ha kommit på tanken att gå tvärs genom halva skolan till biblioteket för att plugga om de inte hade lockats hit av slappandet.

Jag gillar det här. Kollegan också. En del lärare och övrig personal är med oss. Andra inte. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, men jag har flera gånger hört det där om att biblioteket ska vara samhällets vardagsrum. Och jag vill att skolbiblioteket ska vara skolans vardagsrum. Och i ett vardagsrum gör man vardagssaker, där trivs man. Dessutom vill jag att "mina" elever efter avslutad skolgång ska känna att ett bibliotek kan man gå till, oavsett om man vill ha en stund i lugn och ro, eller om man vill träffa andra och umgås. Och det här är den väg vi valt att gå.

Rätt eller fel?


2010-03-28

"Att läsa är inte en flykt utan ett sätt att bemöta, hantera och fördjupa förståelsen för livet!"

Ovanstående är ett citat, hämtat från det senaste inlägget på Cecilias tankar.

Och visst är det så - ingen läsning är väl en flykt, även om läsningen kan vara ett tidsfördriv. Det finns så många verkligheter i världen vi aldrig möter, och att då få chansen att stå öga mot öga med dem genom ett så enkelt hjälpmedel som en bok är rent fanstastisk!

Rent spontant tänker jag först på (otäcka) böcker som "Bryta om" av Åsa Anderberg Strollo eller "Isdraken" av Mikael Engström. Böcker där barn far illa, och där vuxenvärlden inte alltid ser (eller väljer att se?) och agerar. Och parallellen till de senaste dagarnas händelser i Bjästa här strax utanför Ö-vik är solklar. Men nu var det inte vuxenvärldens svek mot barn och unga som jag hade tänkt skriva om, utan det där fantastiska mötet med det okända vi kan göra i böckernas värld.

Jag har själv alltid gillat fantasy och skräck. Min första "riktiga" skräckroman läste jag när jag gick i sexan och sedan var jag fast. Det har inte alltid fört något gott med sig, här i vårt hus går det bra, men i lägenheten där vi bodde i 7 år innan vi flyttade hit kollade jag alltid klädskrubben före sängdags. Ifall där skulle stå ett monster med en Dr Harper-mask. Samtidigt har det givit mig en fantasi utöver det vanliga, jag kan lätt leva mig in i böckerna och behålla den känslan för framtida bruk.

Till exempel bokprat. I fredags hade jag ett bokprat om engelska böcker för en a-kurs, och eftersom eleverna är ganska spridda i sina kunskaper hade jag en blandad vagn. Och det är häftigt när jag tar en bok, börjar berätta lite om handlingen, väver in en del fakta om verkligheten, fortsätter med allt mer hjälp av händer och kroppsspråk tills jag inser att när jag berättar om hur flickan i boken går uppför trappen och tittar på foton av sig själv som sitter längs väggen, då tittar eleverna inte längre på mig. De tittar på min hand som visar den här imaginära väggen med alla foton, och jag inbillar mig med en rysning att väggen finns faktiskt där. Just där och då är den verklig, inte bara för mig, utan för oss alla i det rummet just då.

Eller när jag berättar om en bok som nästan får tårarna att komma mitt i bokpratet, och ingen av eleverna tycker det är löjligt eller konstigt, utan bara verkligt. Det är coolt. Jag tror att vi behöver det här, dessa böcker som ger oss en annan verklighet än den vi har omkring oss. Vi har ganska många invandrarbarn i vårt upptagningsområde, och de läser ALLT som handlar om deras hemland eller likande. Trots att, eller kanske just för att, de aldrig varit där, aldrig sett det och inte har några egna minnen av det. Och jag tror att detsamma gäller oss i trygghetsnarkomanins Sverige - vi behöver otäcka böcker, just för att få uppleva något annat. Det har inte med verkligehetsflykt (fantasyböcker) eller våldstendeser (skräckromaner) att göra. Det handlar om att skapa sig en djupare förståelse för något vi inte möter i vardagen. Som bilderna av kriget i Bröderna Lejonhjärta.

Cecilia skriver i det citerade inlägget att hon brukar kunna använda sig av sagor som är lite otäcka och till och med grymma när hon berättar sagor för fem- och sexåringar. En av dem hon tar upp är Astrid Lindgrens "Allra käraste syster".

Just "Allra käraste syster" berättade jag med en av mina sagogrupper strax före jul. Det är den saga som jag själv minns allra starkast från när jag var liten, och det är därför en enkel saga för mig att berätta. Man jag var lite osäker på om det skulle fungera i den här gruppen - de är 16 oroliga själar där knappt hälften har svenska som modersmål. Men. De satt som ljus, de lyssnade, de frågade, de skrattade, ryste och slutligen kom det ledsamma. Och de talar om boken än, om Silverfot och Guldfot, och om fontänten och rosenbusken...

Och längst ner där bland Cecilias berättartips finns ytterligare en - Prins Hatt! Hur har jag kunnat glömma honom! Det är absolut hans tur att komma fram i ljuset efter påsklovet!




2010-03-17

Äntligen eftermiddag!

Som jag har längtat efter denna eftermiddag! Åhh!!!

Jag backar bandet lite. I morse kom en av "paketutbärarkillarna" med ett bokpaket från BTJ. När kollegan packat upp tog jag en snabbglutt på titlarna och sen högg jag direkt "Frost" av Maggie Stiefvater. Har läst en del om den tidigare, bland annat på Bokfreak och Bokhora, och tror verkligen på den här boken. Alltså tänkte jag snabbkolla den lite när jag ändå hade pass ute i biblan på förmiddagen.

Jag. Är. Helt. Såld.



Skiiiitjävlabrabok!!

En snabbis om handlingen bara: Grace blir som barn nedriven från sin gunga och bortsläpad av hungriga vargar. När hon ligger där i snön och känner dem riva i hennes kläder får hon ögonkontakt med en av vargarna. Han har guldgula ögon, och efter att deras ögon möts går han mellan Grace och de andra vargarna. Den här vargen är ingen vanlig varg, och under åren som går möts de flera gånger, Grace får komma närmare och närmare "sin" varg tills det fruktansvärda händer. En av killarna i Grace skola faller offer för en vargattack, vargskräcken sätter tänderna i (Ha-ha.) staden och man bestämmer sig för att vargarna måste bort. En gång för alla.

Det är hittills en fantastisk kärlekssaga, och varulvar vargar i böcker är något jag alltid varit väldigt, väldigt svag för. Även om jag inte vill möta en i skogen en månljus natt...

Och nu är det äntligen eftermiddag, jag har inre tjänst / planeringstid / lästid hela eftermiddagen och jag kommer VÄGRA att gå ut och hjälpa elever som frågar. Nja, kanske inte vägra, men jag kommer inte att visa mig i onödan i alla fall...



Ooooh! Jag ser vid en snabb googling att det är den första boken i en planerad triologi!! *myyyyys*


2010-03-16

En riktigt kul idé

Gillar verkligen den här idén - skulle utan tvekan själv ställa upp om någon drog igång något liknande på stan här i Ö-vik!



Fast frågan är väl kanske: varför drar du inte igång det själv, Tina? ;)


Om mig

Min profilbild

RSS 2.0