TinaO

Drygt 800 sidor ren och skär njutning är över.

Jag har sparat mig länge för miss Monroe. Första gången jag hörde någon prata om den var länge sedan (det var Ulrica i mitt kök i Stockholmskurvan tillsammans med de andra Soppisarna). Sen har den legat där och gnagt. Skavt lite, lurat, lockat - sagt "Men så ta mig då" med hest viskande röst. Men inte förrän nu har jag känt mig manad.

Att Bokcirkeln tog upp den ifjol var en anledning, och att jag fullkomligt älskade "Mörkt vatten" var en annan. Fick så låna den i pocket, hittade den på bokrean och klämde lite på den där och då men tyckte den var för tung, så lånad pocket har jag hållit mig till.

Och som jag har älskat denna kvinna! Ända sedan jag först fick träffa henne som sexåring, de där desperata försöken att vara mamma Gladys till lags för att få känna sig älskad la sig som en snara runt hjärtat och kramade åt. Därefter har känslorna bytts ut, men styrkan i dem har varit i stort sett konstant. Jag har äcklats rent fysiskt över den köttmarknad som styr filmindustrin - "Du fick rollen bara genom att gå därifrån, baby." Jag har försökt hänga med i svängarna när det gäller karlarna, och det är inte några vackra bilder som målas upp. Jag har hängt i kjoltyget och fått uppleva droger, galenskap, aborter, rus och misär. Jag har varit helt besatt!

Som den värsta stalker har jag googlat allt tänkbart. Jag har grävt fram artiklar om henne, försökt hittat dramer av Arthur Miller, youtubat Joe DiMaggio och desperat försökt hittat hennes filmer - det finns en (1) på Voddler. Någon som har?!

Och nu är det över.

Fast ändå inte. Oates leker hela tiden med språket, använder det på ett fascinerande sätt för att låta de olika personerna tala till mig, och det ger en nästan förnimbar extra dimension till texten. Ett exempel, där det är Arthur Miller, i boken kallad "Dramatikern" som tänker på sitt liv med sin första hustru, som han ännu är gift med:

"Han trodde emellertid ändå att deras kärlek inte tagit slut, bara bleknat. Som skyddsomslaget till Dramatikerns första bok, en tunn diktsamling som getts ut då han var tjugofyra år gammal, som fått uppmuntrande god kritik och sålts i 640 exemplar. I hans minne var skyddsomslaget till The Liberation vackert koboltblått med kanariegul text, men i själva verket, som han då och då haft tillfälle att till sin stora överraskning notera, hade framsidan nu blekts av solen så att den var nästan vit, och de en gång gula bokstäverna var så gott som oläsliga.

Det fanns ett skyddsomslag i minnet och ett skyddsomslag någon meter från Dramatikerns skrivbord. Man skulle kunna påstå att båda var lika verkliga, att de bara existerade i olika tider."

Ja, den här magiska vännen kommer finnas kvar i mitt medvetande länge, länge. Och det vete sjutton om jag inte köper Oates bild av Norma Jean/Marilyn nästan rakt av.



Nu är min topp 5-lista full. Och rent ärligt kan jag säga att det här är topp 3. Sorry, Carl-Johan, din puckelpojke har tappat medaljplatsen till en blond tös.

Auden är den perfekta dottern, den ansvarsfulla systern och den duktiga eleven. Hon är helt enkelt tjejen man kan lita på. Skötsam, pluggig, hjälpsam - men själv har hon länge känt sig instängd av alla krav, och hon har aldrig haft något kompisliv och inte sovit en hel natt på flera år.

När hennes pappa frågar om hon vill tillbringa sommarlovet före college hos honom och hans nya familj, i den lilla staden vid kusten, tackar hon till sin egen förvåning ja. Av en slump får hon sommarjobba på kontoret i en klädbutik och plötsligt händer någonting. Genom tjejerna i butiken får hon lära sig allt om hur tjejer pratar och beter sig, hon får lära sig om vänskap och om kärleksbekymmer. Och så möter hon Eli, en ensamvarg som också han har svårt tt sova om nätterna.

Tillsammans ger de sig ut på ett uppdrag: Auden för att gör allt det där hon aldrig har gjort, Eli för att lära sig att leva med de skuldkänslor han bär på efter bästa kompisens död. Det här blir sommaren när allt förändras.

---

"Mycket mer än så" är mitt första möte med Sarah Dessen. Och vilket möte sen! Jag har haft den som bussbok på väg till jobbet på mornarna, och varje morgon har jag försjunkit helt i boken, jag är tillsammans med Auden när hon dricker kaffe mitt i natten, när hon betraktar de andra på avstånd, när hon helt omedvetet lyckas säga helt fel sak som i slutändan blir så rätt - hon får mig att fnissa, rodna och känna ren och skär sorg i hjärtat.

En vacker, vacker, vacker bok.

Läs!

Soundtrack: "Sakta gå hem genom stan" med Monica Zetterlund.



Insprirerad av Stockholm och ambitiösa elever tänkte jag ju beta av Elin Wägners "Norrtullsligan". Nåja, det var ju snabbt gjort. Det är en kort liten skrift, även om den har mycket innehåll. Flera gånger under läsningen kom jag på mig själv med att stanna upp och tänka "men vänta nu! Hon skrev ju det här för jättejättelängesen!" Innan Världskriget, innan kvinnlig rösträtt, innan det svenska välfärdssamhället!

Kortkort beskriver boken fyra kvinnor, ensamstående och självförsörjande, som delar lägenhet och tillsammans utgör Norrtullsligan. Det är glädje, ångest, vardag, bekymmer och kärlek. Det är rappt och roligt skrivet, även om budskapet är blytungt och allvarligt - det handlar om kvinnor som vill och försöker försörja sig själva, men som motarbetas av framför allt män som anser att deras uppgift är att sköta hem och barn, och inte ta männens arbetsuppgifter!

Pegg, som för pennan i boken, är tjugofem år (gamla människa!) och har tagit sig till Stockholm med Putte, en yngre bror, för att han ska kunna ha en inackordering och klara av skolgången. Pegg får anställning som kontorissa hos Häradshövdingen, en man som är känd för sitt kvinnotycke och som en förförare av stora mått. För att få bättre lön försöker några av flickorna att genomföra en strejk, något som bara resulterar i att de förlorar arbetet.

Jag hade också tänkt läsa på lite mer om Elin Wägner herself, och hittade bland det sedvanliga Wikipedia och andra tjafset även Elin Wägner-sällskapet och en blogg om Elin och hennes skrivande. Bakom bloggen står Birger Schlaug! Det kändes lite otippat. Bland det roligaste jag hittat är nog ändå rapporten/uppsatsen av AnneLee Hallonblad som jämför Norrtullsligan med Bridget Jones dagbok som en chick lit-roman. Läs den!

Jag kom flera gånger under läsningen att tänka på "Jag skulle vara din hund om jag bara finge vara i din närhet" som handlar om Ellen Key, denna kvinnosakskvinna som i hela sitt liv levde ensam och väntade på mannen som vunnit hennes hjärta, men jag tror att det mest beror på att tiden är densamma, inte att kvinnorna är särskillt lika varandra.

En bok jag varmt kan rekommendera till mina elever nästa gång de ska läsa svenska klassiker. Minsann!

Så stod jag där, med en vetenskaplig bok om Dracula i handen.

Vi har väl alla stött på Bram Stokers greve, antingen i bokform eller på vita duken. Under gymnasiet läste jag den på engelska, och jag är oerhört svag för Francis Ford Coppolas filmatisering från 1992. Ja, jag gillar verkligen att titta genom fingrarna och känna hur rädslan gör att pulsen går upp.

Men vem var han, greve Dracula? För han har ju funnits på riktigt.

Eller?

Det finns många myter och fakta om Dracula, en snabb slagning på "greve Dracula" i Google ger drygt 28 000 träffar. På svenska. I boken "Dracula och hans arv" tar Anders Kaliff, svensk arkeolog, sig an myten om Dracula och försöker bringa lite klarhet i hur det egentligen ligger till. Det är en välgjord och många gånger svindlande berättelse som rör sig från 1400-talets Rumänien, via Balkan och Tyskland till folksagor i Norden. Kaliff har själv varit mycket i Rumänien och lyckas ge en väldigt mångfascetterad bild av detta land, med alla dess folkslag, språk och kulturer. Mycket vackert, dessutom. Underbar läsning för vem som helst som är lite historiskt intresserad, och framförallt om man, som jag, är intresserad av folktro! Riktigt fascinerande läsning! Läs den!!

Något som blivit lite av en allmänt vedertagen sanning är att Stoker använde den rumänske 1400-talsfursten Vlad Tepes, även kallad Vlad Pålspetsaren, som förebild. Han är en man det går många rykten om, bland annat att han gärna avrättade människor genom att spetsa dem på pålar, hudflå dem, koka dem eller låta begrava dem levande. Han hade dessuom tillnamnet Dracula, som ett arv efter sin far som hade namnet Dracul, utan "a". Men mot sitt eget folk gav han, enligt Kaliff, ofta sitt stöd, han gjorde vägarna säkra och gynnade hantverkare. I Rumänien har han varit han känd som en hård men rättvis härskare och han lyckades köra ut den turkiska ockupationsmakten ur landet. Lite av en Rumäniets Gustav Vasa, typ. En otäck, men fascinerande man som kanske inte riktigt stämmer in på Stokers Dracula. För hur grym han än var, Vlad Tepes, så finns det inga källor som överhuvudtaget nämner honom som vampyr.

Tepes är bara en av alla de fascinerande människor vi möter i Kaliffs bok om Dracula, en annan är Erzsebet Bathory. Mer om henne kommer. :)

Som bibliotekarie får jag mina boktips genom att främst läsa olika bloggar och höra andra prata om böcker, men de absolut bästa boktipsen får jag nästan undantagslöst av elever och andra ungdomar.

"Maus" är ett sånt boktips - en kille i åk 7 som kom och frågade efter den eftersom han hört talas om den. Del 1 fanns på biblioteket, del 2 var spårlöst försvunnen, killen blev olycklig. Naturligtvis bestämde vi oss för att köpa in tvåan, och när vi kollade upp det hela såg vi att den nu finns i en praktisk samlingsvolym. Boken kom, grabben lånade, och när han läst den tyckte han att jag borde läsa den. "Verkligen", som han sa. :)

"Maus" är en tecknad bok, eller en bok i serieformat om man så vill, och det är något många vuxna har lite svårt för. Själv har jag alltid gillat serier, och jag vill med bestämdhet hävda att det mesta av mina historiakunskaper INTE kommer sig av två års studier på högskola och univeristet, utan av ett ivrigt läsande av Fantomenkrönikorna. Underskatta inte serier bara för du tror att det är lättsmält humor. "Maus" är ingen lättillgänglig, banal historia om en mus och hans öden. Den handlar om något av det mest ofattbara mänskligheten upplevt under 1900-talet: Förintelsen.

Art Spieglman är själv jude, och i boken "Maus - en överlevandes historia" levandegör han sin fars historia, som han genom enträget tjat har fått berättad för sig. Han har valt att teckna judar som möss, tyskar som katter och amerikaner som hundar. Samt svenskar som renar.

Det är en tung bok, en jobbig berättelse, en angelägen historia. Jag har svårt att säga så mycket mer om den, utan bara "läs den!" Jag fick tipset av en 13-årig kille med rötter i Mellanöstern. Min syster hittade boken när hon hälsade på mig en helg och fastnade snabbt i den och hade läst halva boken innan hon for. Och den fungerar utmärkt som högläsningsbok med en intresserad 10-åring. Alla hittar något här. Och om du är vuxen och vill sätta boken i händerna på ditt barn - läs gärna Astrid Trotzigs efterord.

Själv kommer jag under hela lästiden tillbaka till en föreläsning jag var på när jag gick gymnasiet. Vi blev infösta i aulan och skulle lyssna på en man vid namn Emerich Roth. Mycket av det han berättade då, berättar Art Spiegelmans pappa också. Om hungern. Om tankar på familj och vänner. Om slutet. Som inte var något slut, utan en början på något nytt. Mitt starkaste minne av Emerichs berättelse är när han kavlade upp sin svarta tröjärm och visade sifforna på underamen. Att bli fråntagen sin identitet och reducerad till en sifferrad. Omänskligförklarad. Från Art Spiegelmas "Maus" kommer jag att ta med mig pappa Vladeks samlingsmani. Att aldrig kasta något - det kan vara värt något för någon annan, det kan gå att byta mot en liten torr brödkant, och den brödkanten kan vara det som håller dig vid liv. Jag har bara upplevt "slit och släng"-livet, han hade "en lite grej kan betyda överlevnad" i bagaget.

Bra bok. Svår att berätta om. Som sagt.

Läs den.

Pearce är ute och rastar Hilda, sin trebenta hund, när hans före detta tjej Julie dyker upp. Senast de sågs lurade hon av honom en massa pengar och sen dess har hon varit spårlöst försvunnen. Men nu dyker Julie alltså upp, och med sig har hon sina två barn. Hon påstår att hon är i knipa och att hon behöver Pearces hjälp.

Skitsnack, naturligtvis, men Pearce låter henne hållas. Hon berättar att hennes man lånat en massa pengar, som han inte kunnat betala tillbaka. Istället fick han ett uppdrag, som han misslyckades med, och som straff har han blivit mördad. Och skulden har fallit över på Julie. Pearce tror henne inte för ett ögonblick, men så dyker två maskerade män upp, tvingar Julie att under pistolhot följa med och lämnar Pearce där med hennes två barn.

Det var alltså sant.

Och nu är Pearce indragen i en katt-och-råtta-lek som bara kan sluta på ett sätt.

---

"Tidsfrist" är en lättläst bok från Ö-viksförlaget Argassos utgivning med full fart från första sidan. Precis som "Avhopparen" och flera andra av deras böcker kan jag lova att det här kommer bli en bok som kommer att läsas och gillas av många.

Den här boken handlar om Jacky. Hon är egentligen en helt vanlig tjej, det har bara blivit så fel i hennes liv. Nu sitter hon här, på en sluten avdelning på ett ungdomshem utan permissioner tills hon visat att hon är mogen att ta ansvar för sina handlingar.

Egentligen började allt den där kvällen när hennes mamma bara skulle iväg och köpa glass. Köpa glass, liksom! Istället blir hon påkörd av ett rattfyllo och dör. Och Jacky och hennes pappa lämnas kvar för att försöka hitta tillbaka till ett vanligt liv igen. Någonstans under den tiden tappar de bort varandra, och istället för att verkligen prata med varandra om vad som hände och hur de mår, väljer de båda att tassa runt varandra och tiga.

Till slut orkar Jacky inte längre. Hon skiter i skolan, hittar nya kompisar, hänger på dem till nya fester och blir slutligen omhändertagen. Som en sista utväg placeras hon på ungdomshemmet Tallen, och det är där vi får lära känna henne.

Där finns också Sara, en tjej som abslout inte håller käften och tar skit, och där finns Martin med de blåa ögonen... Alla säger hela tiden att Jacky måste börja prata, berätta vad hon vill, men det går ju inte! Varje gång hon har försökt har det bara resulterat i att den hon berättat för har svikit - bästa kompisen, pappa, alla bara sviker. Eller?

---

"Sista chansen" är en bok om vänskap, kärlek, svek och försoning. Jag läser en hel del ungdomsböcker, men det är få som lämnar ett så vackert avtryck som "Sista chansen". Det kommer jag att bära med mig länge, länge.

Lexi tvingas att mot sin vilja bo några veckor hos sin mamma. Hennes pappa, som för övrigt är en tjuv, bedragare och notorisk lögnare, påstår att han har en affär på gång med en vinhandlare från Frankrike, och att han måste åka dit. Lögn, så klart, men vad kan Lexi göra?

Grejen är den att Lexi inte kommer så bra överens med sin mamma - oavsett vad Lexi säger eller gör så duger det inte. Men det värsta är ändå Colin, mammans nya kille. Han är riktigt läskig och Lexi känner sig alltid illa till mods i hans närhet. Men hon bestämmer sig ändå för att göra så gott hon kan under den här tiden.

Men det börjar inte så bra. När mamman och Colin åker till jobbet, sätter Tyson, mammans hund, igång att yla som besatt. Efter att hundkräket ylat så Lexi blivit galen släpper hon ut honom på bakgården - och glömmer honom! När hon kommer ihåg honom efter en halvtimme är han spårlöst borta. Lexis mamma blir naturligtvis rasande, och nästa dag tvingas Lexi följa med Colin ut i skogen och leta efter Tyson.

Väl i skogen går Lexi och Colin tack och lov åt varsitt håll, men plötsligt dyker en jättelik, aggressiv, hund upp, och snart får den sällskap av ytterligare en monsterhund. De jagar Lexi och när hon äntligen slipper ifrån dem är hon helt vilse! Efter att ha irrat runt ett tag kommer hon fram till det övergivna dårhuset som ligger mitt i skogen. Eftersom det börjar regna letar hon sig in, men dårhuset är inte så övergivet som man kan tro...

Hon är ung.
Hon är död.
Hon är naken, och hon är inlindad i tunn, genomskinlig plast.

Ett par, en tjej och en kille, har letat sig till den lilla tjärnen för att bada. I vattnet gör de en fasansfull upptäck - där ligger en av deras kompisar, död och inlindad i plast. Mördad.

Där börjar "Ett hål i själen". Sedan vrider författaren tiden tillbaka och vi får dag för dag följa fyra flickor under de tre veckor som föregår mordet. Det är vardagsliv - skola, kompisar, fester, killar, sex, kärlek, humor, korkade vuxna och idiotiska lärare. Och det enda vi vet med säkerhet är att den mördade är en av de fyra tjejerna.

Eller som det står i slutet av det första kapitlet:
Snart var det bara 20 dagar kvar tills en av de fyra vännerna skulle hittas naken och död.

Det är en riktig bladvändare, omöjlig att lägga ifrån sig, och att det bara är första delen i en serie om minst sju böcker tycker jag är mer än lovande.

När Jemma får veta att hennes mamma och hennes man Colin har bestämt att familjen ska flytta från stan och långt ut på landet blir hon rasande. I sin ilska springer hon ut i regnet och iväg till bästisen Lisa. Och det är då det händer...

I parken krockar hon med en kille på inlines, och när hon lyckats resa sig upp ur lervällingen hon hamnat i, tittar hon rakt in i de vackraste ögon hon någonsin sett. Och hon blir kär. Bara så där.

Det är bara ett problem.

Tim, det är så han heter - killen med de vackraste ögonen på jorden - har redan en tjej. En vacker, fanstastisk, underbar tjej, en sån som alltid har snygga kläder, vackert hår och fantastiska naglar. Jemma har egentligen ingen chans, men hon tänker minsann inte ge sig så lätt! Hon börjar med att shoppa nya, snygga kläder. Hon färgar håret och klipper det i en tuff, kort frisyr. Och hon lär sig lägga en riktigt cool make-up.

Operation "Nya Jemma" har börjat!

---

"Mitt nya jag" är ytterligare en av Argasso-förlagets lättlästa böcker, med en rapp och rolig historia om hur det kan vara när man försöker bli någon helt annan än den man egentligen är. Läs den!

Läser i dagens ÖP om två killar från "Flata" som slagit ett lite udda världsrekord. De lyckades att på mindre än fem minuter i lördags fästa 286 klisterlappar på en person! :) Kan inte låta bli att tänka på "Min första världssensation" av Annalena Hedman, som för övrigt var en av de böcker som tipsades om på bibliotekens litterära frukost.

"Min första världssensation" handlar om Abbe, Antón och Nadja i Istermyrträsk, som tillsammans bestämmer sig för att slå ett världsrekord. För hur svårt kan det vara? De testar några olika alternativ, bland annat att stoppa så många sugrör som möjligt i munnen samtidigt, eller så många tändstickor som möjligt i näsan, eller att äta flest mums-mums på kortast tid. Men det går sådär. Mamma får en sticka i näsan när hon försöker sig på tändstickorna i näsan, och Nadja blir rejält illamående efter att ha ätit visserligen många, men inte tilräckligt många mums-mums. Men till slut kommer de på en tokbra idé, en typisk norrländsk företeelse, kan man säga...

Det som i alla fall jag (och säkert många andra bibliotekarier) tyckte var roligast i den här boken är när Abbe och gänget är på biblioteket. Abbes mormor är bibliotekarie där, och vi får höra om när de testade att locka folk till biblioteket genom att gå i bikini, hur Argagubblandslaget läser tidningar, diskuterar och löser världsproblemen, och så får vi naturligtvis träffa den där låntagaren som alltid lånar ruskigt mycket böcker, och alltid lämnar tillbaka dem i tid - ja, han är annorlunda på flera sätt, den killen... :)

Läs boken, och tipsa framförallt mellanstadiekidsen om den! Tror absolut att den skulle fungera bra som högläsningsbok också.

Tänkt dig att du är en fågel. Kanske en kaja, kanske en ormvråk?



Du svävar omkring, helt fritt i det blå, och när du tittar ner ser du en helt vanligt svensk småstad. En stad med hyreshus, affärer, skola, parker, vägar och människor. Tänk dig nu att du ser två små prickar, två människor som rör sig där nere, som finns i varandras närhet utan att egentligen riktigt se eller ingripa i varandras liv.

De där prickarna är Siri och Jakob, huvudpersonerna i "I det här trädet". De är två tonåringar som inte känner varandra, men som hela tiden finns i varandras närhet och ibland får en skymt av varandra. Jakob tänker på Siri som fågelflickan, och Siri tänker på Jakob som vilsenpojken.

Siri är klassens hackkyckling. Hon hatar innerligt de allra flesta i klassen, och hennes enda vän är Fatima. De ungås bara på skolan, aldrig utanför. Jakob är inte retad, inte utsatt som Siri, men som ganska nyinflyttad är han också ensam.

Jakob bor tillsammans med sin mamma och bror. Innan de flyttade hit hände något, något som kanske gjorde att de flyttade för att börja om på nytt. Då fanns en man med i bilden också, men han är borta nu och det har något med flytten att göra. Siri bor med sin mamma. Då och då träffar hon sin pappa, som är alkoholist och sviker med ojämna mellanrum när han får sina återfall. I sin ilska och besvikelse sitter hon ibland hemma på kvällarna och sticker med en nål ögonen ur klasskompisarna i skolkatalogen.

"I det här trädet" handlar om så mycket! Det är en bok om ensamhet, om vardag, om önskningar och om mardrömmar. Mot slutet av boken säger Ida, Jakobs klasskompis, att "Nittio procent av all kommunikation består av missförstånd". Det är ett citat som beskriver den här boken väldigt bra. Den handlar så mycket om allt det vi säger, inte säger, tror att vi säger eller bara gissar att någon har sagt. Mycket av det som händer i boken börjar med ett missförstånd som sedan lätt rullar på tills det är så stort att det kväver allt annat.

Varannat kapitel berättas av Siri, varannat av Jakob. Det gör att man hela tiden vill läsa "bara ett kapitel till" för att få ihop bilderna, Siris och Jakobs bilder av händelseförloppet. En riktigt, riktigt bra bok som tacknämligt nog är en "vanlig" bok, som inte gör några som helst anspråk på spänning, deckartema eller övernaturliga ting. De behövs de också. De vanliga böckerna.

Och nästa gång du hör ett kraxande eller ett flaxande när du passerar under ett träd - titta upp! Kanske sitter där en kaja? Eller kanske en ormvråk?

Skrev ju en låååång påsklovsläslista, och dessutom att jag skulle börja med ytterligare en annan bok, "Benny Munros död" av Nick Cave. Hrm. Det blev inte riktigt så. Istället drog jag igång "Blondie" av Birgitta Andersson. Vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Tjejerna på skolan har ju en liten fablesse för "Eländeshyllan", den vi bibliotekspersonal kallar för "Lz-hyllan" ("Ell-säta-hyllan") och som tjejerna benämner som "böcker som hänt på riktigt". Biografier. "Pojken som kallades Det". "Bakom stängda dörrar". Eländes-böcker.

"Blondie" är dock ingen biografi, utan är klassad som skönlitteratur, en roman. Jag vet inte varför, om det är så pass många avsteg från verkligheten, men det känns på något vis lite skönt för mig som läsare att den ändå är det. Då kan jag inbilla mig att det inte har hänt på riktigt, i alla fall inte allt. Läs bara och begrunda:

Som nyfödd är jag nära att bli lämnad i en snödriva.
Som sjuåring blir jag våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång.
Som nioåring rymmer jag hemifrån och blir än en gång våldtagen – av en långtradarchaufför som gett mig lift.
Som tolvåring börjar jag sälja min kropp till fyllgubbarna i Björns trädgård på Söder i Stockholm.
Som trettonåring är jag fullfjädrad prostituerad i City och har en hallick som tar ifrån mig merparten av de pengar jag tjänar.
Som tonåring blir jag snart grovt kriminell och utnämns av pressen till ”Sveriges gangsterdrottning”.

"Blondie" är en fruktansvärd bok! Att läsa om ett barn som far så illa, är så ensam och utsatt, mobbad och missförstådd är så jobbigt att jag ibland inte vet om jag ska lägga bort boken och sluta läsa, bläddra snabbt förbi de västa scenerna eller gå och kräkas innan jag fortsätter. Och ändå finns där ingen självömkan och inget hat mot samhället och vuxna som sviker. Ett hat mot män som tar vad de vill ha och skiter i människan, javisst, men vem kan klandra henne för det? Men inga undanflykter, utan mera ett krasst konstaterade att "så här var det och så här är det".

Jag läste "Hinsehäxan" av Lillemor Östlin när den utkom för några år sen. Trots att den också bygger på ett fruktansvärt människoöde gjorde den mig mest bara irriterad, hon kändes som en puckad brud som "oj, hoppsan - jag följde bara med en kompis och då skulle han göra inbrott och oj, då åkte jag fast..." "Blondie" gör mig illa till mods, samtidigt som jag blir tacksam för vad jag har och så ledsen för att så många inte får samma förutsättningar som jag. I Sverige, idag.

Men jag tror inte boken kommer att gå hem hos mina tjejer. Det är lite för mycket vuxensnack och lite för lite utsatta barn i boken för det. Men hos mig kommer den att sitta kvar. Som en tung klump i magen, som en påminnelse om att det finns människor överallt omkring oss som behöver oss, en medmänniska som inte fördömer och tittar ner på dem, utan en medmänniska som kan hjälpa till om det behövs eller åtminstone se dem för vad de är - en liten, osäker människa.

Du kan läsa mycket, mycket mer om både "Blondie", Birgitta och boken på blondiebloggar.blogspot.se.

Karin är ensam hemma. När John, hennes pojkvän, gick på morgonen hade han på sig nya träningskläder och nya joggingskor. Karin fick en ny mobiltelefon, med kontantkort, så klart. Innan John stängde dörren ropade han "vi ses snart".

Och nu går Karin där, i sitt och Johns fantstiska hus, och bara väntar. Väntar på att telefonen ska ringa. På att John ska komma hem. På att det ska vara över för den här gången.

John är inte som andra killar, han försörjer sig på brott - misshandel, inbrott, indrivning, värdetransportrån, vad som helst som ger stora pengar. Och när han är borta är det enda Karin kan göra att fundera över sitt och Johns liv. Varför har hon fastnat för en kille som försörjer sig på våld och brott? Hur skulle det vara om han var en vanlig svenne? Om hon hade ett vanligt jobb istället för att som nu leva lyxliv hemma? Är det här livet värt priset?

"Flickvännen" är annorlunda. Vi får följa Karins ångest och tankar, vi får ta del av hennes minnen, vi får följa med på middag och tjejfest och vi får en läskig inblick i det flashiga lyxlivet.

Och hela tiden ligger oron där - när kommer John hem?

Kommer han hem?

Onkel Montague bor i ett stort ödsligt hus i den mörka skogen. Men eftersom onkeln är en fantastisk historieberättare är det faktiskt värt en lång och kuslig promenad för att hälsa på honom, och under skolloven brukar Edgar brukar besöka honom.

De historier Edgars onkel berättar är av ruskigaste slag och med hemska slut. Det börjar oftast med att Edgar får syn på ett föremål, en teckning eller en skulptur, och när han frågar börjar onkel Montague berätta en av sina historier. Nästan alla berättelser handlar om barn som det går riktigt illa för, och nästan alla berättelser har ett ruskigt slut.

En dag när Edgar är på väg hem i skymningen genom den mörka skogen efter att ha lyssnat på onkel Montagues skrämmande berättelser hela dagen möter han ett antal barn som uppför sig konstigt. Han blir stående på stigen medan barnen kommer närmare och närmare, men som tur är dyker onkel Montague upp till hans undsättning. Där och då får Edgar höra onkel Montagues egen historia, och den är minst lika otäck som de andra han har berättat.

"Onkel Montagues spökhistorier" passar alla som uppskattar dystra och kusliga stämningar mer än våldsmamma händelser.

Ina är sexton år, ska gå ut nian senare i vår och vaknar varje morgon med ett tryck över bröstet. De senaste dagarna har hon varit hemma från skolan, influensa tror mamma, men Ina vet att det är mycket värre än så. Hur kunde det bli så?

Ina har alltid vetat vad man ska göra - man ska panta aluminiumburkar, man ska vara snäll med lillebror, man ska smörja lasagneformen... Och man ska inte bli kär i stans snyggaste kille, Erik. Man ska inte gå på fest och tillbringa hela kvällen med honom fast man vet att han är ihop med snygg-Katrine. Och framför allt ska man inte ha sex med honom framåt morgonen. Och nu ringer han hela tiden. Fast han är tillsammans med snygg-Katrine. Fast Ina inte vill prata med honom. Fast hon egentligen vill det mer än något annat.

Och när Ina bestämmer sig för att dra till Oslo och prata med kompisen Synnöve står plötsligt Erik där med sin Volvo och erbjuder sig att köra henne dit. Och varför inte? De har ju faktiskt en hel del att prata om.

---

Björn Sortland har givit ut ett flertal böcker, bland annat boken med den underbara titeln "Vad är så skört att det brister om du säger dess namn". Liksom den är "Alla har ett hungrigt hjärta" är en kort, fin liten bok med stora känslor och små ord:
"Och ännu en gång fattar jag varför jag var med honom då. Jag är en rosa- och silverfärgad Pocahontasballong fylld av en gas som får mig att sväva."

För ett par år sedan flydde Rona med sin familj från Afganistan till Sverige. Rona försöker anpassa sig till Sverige och det svenska, men för resten av familjen är det är inte så lätt. Varken mamma eller pappa kan läsa och har inte lärt sig någon svenska alls, utan Rona hjälper dem med tolkning och alla myndighetspapper.

Rona älskar att gå i skolan och drömmer om att bli läkare för att kunna åka tillbaka till Afganistan och hjälpa alla de kvinnor som finns kvar där. Men hemma är det hon som får sköta hela hushållet och ta hand om sina småsyskon. Hon är sist i säng på kvällarna och först upp på morgonen. Om hon försover sig, försover resten av familjen sig också.

Dessutom håller hennes pappa och storebror henne under hård uppsikt. Hon måste gå raka vägen till och från skolan, får inte gå några omvägar, inte gå till affären utan att ha blivit tillsagd att göra det, inte hälsa på en klasskompis utan brodern som förkläde - allt för att hon inte ska kunna göra något fel och dra vanära över familjen. Om hon någon gång missar bussen eller blir sedd på fel ställe slår hennes pappa henne, så hon ska lära sig veta sin plats.

En dag misshandlar pappan henne så svårt att Ronas lärare, Monika, vägrar låta det passera. Trots att Rona hävdar att hon ramlat lyckas läraren övertala henne att lämna familjen, att söka hjälp och försöka komma till ett skyddat boende. Rona ska bara hem och hämta sina saker först, men konfrontationen med familjen slutar med att hon står med ryggen tryckt mot balkongräcket, sex våningar upp.

---

Christina Wahldén är journalist och författare med en rad ungdomsböcker bakom sig, bland andra ”Ingen behöver veta”, ”Kort kjol” och ”Det dina ögon ser”, böcker som alla handlar om svåra ämnen. Christina säger själv på bokförlagets hemsida att hon vill skriva om sådant som hon ser som ett problem i samhället för att ge en röst åt dem som ingen röst har.

Handlingen i ”Fallen flicka” har sitt ursprung i verkliga händelser. Under 2007 föll fyra tonårsflickor ner från balkonger på olika platser i Sverige. En av dem avled och tre skadades mycket svårt. I samtliga ärenden inledde polisen förundersökningar mot flickornas anhöriga med misstankar om att flickorna blivit knuffade, men alla utredningarna lades ner i brist på bevis. Även därefter har flera unga flickor fallit från balkonger. Under arbetet med boken har Christina Wahldén haft hjälp av två afganska tonårsflickor och en afgansk man.

”Du vet inte vem jag är, men jag skriver till dig ändå. Jag har ingen annan att prata med. Ingen jag kan prata med på riktigt. Bara nån som du kan klara av det jag ska berätta.”

Två månader före studenten tar en kille på Lisens skola livet av sig genom att hoppa från taket till ett av stans parkeringshus. Lisen börjar skriva brev till honom, och i breven berättar hon om alla de känslor och tankar hon har inom sig. Om blygheten, rädslan och om känslan av att livet ibland kan kännas mer skrämmande än döden.

Ända sen hon var liten har Lisen varit blyg av sig. Hon vill helst inte prata med människor, att beställa mat på en restaurang är bland det värsta hon vet, och hon vill absolut inte stå i centrum. När hon var liten kunde hon gömma sig bakom Siri, sin bästa kompis, och när hon började gymnasiet hade hon tur och hamnade bredvid Amanda första dagen, och fick en ny rygg att gömma sig bakom. Om någon frågar henne om något svarar hon oftast så tyst att de måste fråga om. Då blir svaret ännu tystare, och till slut är det ingen som frågar mer.

Hon önskar att det hade hänt något i hennes liv, en katastrof av något slag, då skulle det i alla fall finnas något att skylla på. En anledning till allt det konstiga som känns som en knut i magen eller ett feberdån i huvudet. Men inga katastrofer har hänt Lisen. Det enda hon har att skylla på är att hon inte vågar. Och att hon inte orkar med känslan av att inte våga längre.

Och så funderar hon över hur den känns. Känslan av att hoppa.

Det är sista terminen i skolan, men Gabi skiter i det, han har andra planer – han vill ha snabba cash. Karim, däremot, vill inte hänga med på Gabis grejer längre, han har ju en chans att få upp betygen innan skolavslutningen. Samtidigt vill han inte heller vara en svikare. En natt rånar deras gäng en kvinna, och när hon inte vill släppa sin handväska blir hon svårt misshandlad och sparkad i ansiktet. Karim känner att nu har det gått för långt, och bestämmer sig för att absolut inte vara med på sådana grejer mer.

Dessutom har det börjat en ny tjej i skolan – Nikoo – och Karim får annat att tänka på. Nikoo får snart komma in i tjejgänget med Josefin, Hanan, Media och Ella, och lär även känna Karim och de andra grabbarna. Tillsammans tar de sig genom vardagen, med återkommande brandlarm på skolan, föräldrafria fester, graffiti i tunnelbanan, disco på Loftet, och vadslagning med gratis pizza som insats. Och hela tiden finns där en glädje, kärlek och lojalitet som är så otroligt stark.

Inför skolavslutningen sätter tjejerna ihop en grupp som ska dansa och sjunga, och Karim och Metin skriver texten de ska framföra. När skolavslutningen närmar sig känns det verkligen som om livet kan börja på riktigt. Framtiden är deras!

Men för några av dem är dagarna räknade. Några kommer aldrig att få uppleva den grönskande sommaren eller friheten efter skolan. Andra kommer att ha begått handlingar som de kommer att ångra i resten av sina liv.

”Shoo len” är en otroligt stark, fin och bitvis väldigt rolig bok som handlar om kärlek och svek, men framförallt om lojalitet och konsekvenserna av de beslut vi fattar. Att den dessutom är skriven på förortssvenska gör den riktigt rolig att läsa:
      ”Kolla guzzen jao!”
Karim vred på överkroppen, nickade uppskattande, tittade på Gabi igen.
      ”Känner inte igen henne.”
      ”Choksnygg ju.”

En chokrolig bok jao, jag svär!

---

Douglas Foley har tidigare gett ut barnböckerna om Habib, och även ungdomsböckerna ”Ingen återvändo” och ”Shoo bre”, alla otroligt omtyckta och roliga. Och för oss som inte alltid fattar förortssvenska finns det flera bra Internetsidor att titta på, bl.a. Svensk Slang ordbok och El barrio där man hittar en ordlista under rubriken ”Orden i betongen”.

En natt i oktober blir Lassie våldtagen av fem tonårsgrabbar. Dessutom står Johan, hennes enda riktiga vän, på sidan av och ser det hela utan att ingripa. Och det hela slutar med att en av killarna dör.

Så brutalt börjar boken "Oktober" av Cannie Möller. Men sedan backar vi bandet, ungefär ett år tillbaka i tiden. Vi får följa alla inblandade i deras vardag på skolan, vara med dem hemma hos familjen, umgås med deras kompisar och läsa deras tankar. Där är Lassie som inte gillar mammas nya kille och därför hellre är hos Johan. Där är Johan som under det här året kommer på att han inte är som de flesta andra killar. Där är Matte som alltid ska vara tuffast och bestämma, men som egentligen känner sig så oerhört liten och utanför. Där är Adam som gång på gång sviks av sina föräldrar.

Men där är också A, som är den mest underbare kille Lassie träffat. Där är Johans familj som ställer upp i vårt och torrt. Där är uppskattningen Matte får på sitt extraknäck. Där är Adams fosterfäräldrar som verkligen älskar honom. Där är vänskap, kärlek, lycka, tryggheten i vardagshändelserna.

Allt eftersom vi går framåt i tiden i boken, mot den här olycksaliga kvällen i oktober, kommer jag på mig själv med att flera gånger stanna upp och tänka: "Hur sjutton kan det gå så illa? Hur ska det här kunna vända och bli till en sån katastrof?" De är ju så vanliga de här ungdomarna! De är ju som hon i åttan, han på fordonsprogrammet eller han i nian. Vanliga ungdomar som jag träffar varje dag. Men en liten händelse här leder till en annan liten händelse där, och snart är de små händelserna hopvävda och det stora hemska sker. Fast det egentligen inte behövde bli så.

Men så är det ju också i livet. Ibland går det bra, ibland inte. Och ofta är det så enkelt att titta tillbaka och se alla småsaker som leder fram till det otäcka. Även om det var omöjligt att säga något då - det var ju bara vanliga små vardagssaker som hände.

---

Skiiiiiitjävlabra bok! Läs den!!!!